Det jobbigaste Hej då

Det svåraste hejdå jag sagt till mamma än så länge, det var idag. Första dagen hemma för henne sedan hon åkt in på sjukhuset. Vi kom dit på eftermiddagen vid 17.30 då satt mamma utanför dörren i rullstolen med all packning bredvid sig. Dom hade inte ens sett till att hon kommit sig in, att hon fått med sig nycklarna hem eller ens ringt och sagt till oss att hon inte tagit sig in i lägenheten. Nej dom hade bara lämnat henne utanför dörren, där hade hon suttit i 2½ timme och bara hoppats på att någon skulle komma. Redan då var tårarna påväg men jag bet ihop. Stackars lilla mamma. Det känns så tungt. Lagade mat, städad och fixade med alla papper/räkningar. Allt är bara en enda soppa. Man kör henne i rullstolen till en plats, där sitter hon tills man tar henne till en annan plats. Hon pratar en massa, men inget av det hon säger är saker som hänt i verkligeheten. Hon lever i en fantasivärld, en värld med saker som inte hänt eller existerar. Vi bara nickar och håller med för att förklara är lönlöst. Att lämna henne ensam när vi var tvugna att fara hem stack i hjärtat, där satt hon i vardagsrummet i sin rullstol framför tvn med sin kaffekopp. Ingen att prata med. Hoppas hon kan sova inatt, det kommer iaf inte jag kunna. Mår så dåligt när jag tänker på henne. Det jobbigaste "Hej då mamma" jag sagt till henne när vi stängde dörren.