Har dåligt samvete över den här veckan. Mitt tålamod och humör har verkligen varit i botten. Att känna sig som världens sämsta mamma är fan den jobbigaste känslan man kan ha. Extra jobbigt är det när man inte kan förklara för gumman (och veta om hon verkligen förstår) varför man blir arg, vill bara ringa och säga åt henne att mamma inte är arg och att jag älskar henne. Fast det säger jag jämt och kanske alldeles för ofta, men hellre en gång för mycket än för lite....är väldigt noga med att säga förlåt och säga att vi ska vara vänner och inte bråka med varandra om vi kommit ihop oss tidigare, då brukar man se att hon skiner upp som en sol och liksom glömt att man gormat på varandra. Fast man vet ju inte om hon verkligen förstår de man säger....