Har städat och gjort fint hemma, druckit en kopp kaffe och sett på Sofias änglar. Första avsnittet är så oerhört gripande. En pappa som har två döttrar och fått veta att han har en neurologisk hjärntumör (alltså en som ej går att behandla) och han vet inte hur länge han har kvar att leva men max 5 år till tror läkarna. Han verkar vara en sån otrolig pappa/man med så mycket levnadsglädje och kärlek till sin familj att jag blev rörd ända ner i tårna och mina tårar har runnit sen första sekunderna. Fy fan vilket slag i magen. Man får verkligen en tankeställare om vad som verkligen betyder något i livet när det händer tragiska saker, det vet jag med egen erfarenhet. I situationer när jag tar saker för givet eller känner mig allmänt nere så tar jag fram tankarna om hur jävla bra jag har det trots allt. Det handlar om att se de små sakerna i vardagen som stora och avgörande för ens välmående för det är trots allt många bäckar små som gör det hela, om ni fattar vad jag menar.