ingen modebloggare lr så men...

Det här med bloggar är ju i dag väldigt vanligt men fortfarande kan JAG känna att det är pinsamt att berätta att man faktiskt är en SÅN som bloggar. Nu är jag ju varken modebloggare eller en sån där frekvent bloggare med varjedaguppdateringar osv. men jag GÖR det ju då och då. Och VARFÖR gör jag det då kan man ju undra?
Ja just i dag (eller egentligen ganska långt tillbaka) kände jag att jag ville skriva av mig lite om vad som hänt senaste tiden. Kan ju börja med en enormt rolig grej, för er som inte redan vet. Jag har tagit körkortet, äntligen tänker ni nu va? ;) Frihetskänslan är enorm, ja det har man ju fått höra ett antal ggr.

Sen en sak som är i samhället väldigt vanligt men fortfarande väldigt skamfullt, jag har fått en diagnos som kallas "utmattningssyndrom" och jag skäms så förbaskat över det. Som så många andra som fått samma diagnos så känner jag mig som en parasit i samhället. Som att jag är lat och "känslig". Men det som gjorde att ja fick hjälp var att jag bröt ihop på jobbet flera dagar i sträck, hade tryck över bröstet från och till allt oftare på morgonen när ja vaknade och det höll i sig långt in på dagen. Svettningar och vallningar, tunnelseende och MÅNGA andra symptom som faller in under detta som jag nu i efterhand ser som tecken som jag helt enkelt motat bort under en lång tid.

Men den jobbigaste känslan av allt är att inte känna någon mening med saker och ting, inte så att ja NÅNSIN känt att ja inte vill leva längre men jag känner och har känt att dagarna inte känns meningsfulla. Jag har bara längtat till kvällen då ja får sitta i soffan och göra ingenting eller allra helst sova och hoppas att nästa dag jag vaknar till ska kännas annorlunda. Saker vi planerat in har mest känts jobbiga, kravfyllda och prestationsladdade.

Jag har börjat bena i det här och ser på mitt beteende med andra ögon. Nu har jag insett att ja nästan varit manisk i mitt städande och plockande och min tidsplanering. Inte så att det ständigt är totalt fritt från damm eller dylikt men jag har haft stunder då ja bara gått och plockat i saker, en penna här och ett papper där och vips så har några timmar av min tid hemma gått till...ingenting...fick frågan en gång av min svärmor som var barnvakt åt E under några timmar vad jag gjort under tiden, om jag kunnat vila och bara njuta av tystnaden (detta var INNAN jag insåg mitt tillstånd) och jag insåg att det enda jag gjort var att "städa" på mitt vis, alltså bara vandra runt med saker som i en dvala utan något slut.Skrämmande! det här med tiden är också en del i det hela, jag har sjukt svårt med tidsuppfattningen.
På morgonen tex gör (gjorde) jag allt i kvartar ( detta innebär alltså även att familjen måste följa min planering på morgonen annars går det åt fanders) ja stiger upp, tar på mig, väcker E. Gör frukost åt alla (15 min) väcker T vi äter (15 min) han duschar och jag sminkar mig (15 min) hunden ska ut T går morgonprommis (15 min) under tiden fixar jag i ordning E (gud förbjude om det blir trotsutbrott lr dylikt under denna tid, 15 min) och gör någon något annat oplanerat inom denna planering så falerar hela min dag ungefär....

Vissa dagar på jobbet har ja insett bara gått mig förbi, inte en susning om vad jag gjort under dagen. Vet att jag gått omkring med en lista på "att göra" men inget har gjorts och jag har glömt kunders beställningar lika fort som jag skrivit ner dom osv. Listan kan göras lång...

Det är sjukt skrämmande att inse att man är sjuk och att det inte syns och för att folk ska veta att man är sjuk så måste man tala om det för dom och det är inte alltid så lätt. Nu är det ju inte så att alla måste få veta detta men om man tänker på sin närmaste familj tex så är det skamligt att berätta en sån här grej.

ja det här var utlämnande men så skönt att få skriva av sig också. Nu ska ja försöka ta med mig en halt hund på skogspromenad, det har ju blivit lite varmare nu sen imorse, -21 stod den på då och nu är det bara -19! ;)